Natur och klimat. Afghanistan är ett kargt och storslaget bergland, som i nordost domineras av det snöklädda Hindukush med toppar upp till 7 700 m höjd. Norr om bergskedjorna utbreder sig ett slättland. Här utgör floden Amu-Darja delvis gräns mot det forna Sovjetunionen, numera Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. I sydväst finns vidsträckta stäpper och ökenområden med avloppslösa sjöar och saltträsk. Det råder ett utpräglat fastlandsklimat med kalla vintrar och varma somrar.

Befolkning. Afghanistan är sedan gammalt ett genomgångsland med blandad befolkning. Den största etniska gruppen, halva befolkningen, är afghanerna (pashtunerna) i sydöst, indelade i en rad stammar och stamförbund. De talar det östiranska språket pashto. Tadzjikerna i norr och nordöst utgör ca 1/5 av invånarna. De talar en nypersisk dialekt, dari. Båda språken skrivs med arabisk skrift. Större minoriteter i norr är uzbeker, turkmener och kirgiser, som alla talar turkspråk. Omkring 17 % av befolkningen bor i städer, men huvuddelen lever i byar på landsbygden. Tätast befolkade är floddalarna och slätten i norr. Landet har omkring 2 miljoner nomader. Trots höga födelsetal minskade befolkningen under l980-talets krigsår. Efter den ryska invasionen 1979 beräknas 3–4 miljoner ha flytt till Pakistan, drygt 1 miljon till Iran.

Islam är sedan länge den enande kraften för Afghanistans splittrade folkgrupper: 99 % av befolkningen är muslimer (3/4 sunniter). Bergsfolken behöll till l800-talets slut uråldriga stamreligioner och traditioner.

Näringsliv. Afghanistan är i många avseenden ett outvecklat agrarland och det är ett av jordens fattigaste länder med låg medellivslängd (42–43 år). De reformer som inletts raserades under l980-talets krig och inbördesstrider, då även närings- och samhällsliv lamslogs. Men landet har stora, ännu outnyttjade naturresurser, bl.a. kol och järnmalm och riklig tillgång på vattenkraft. I norr utvinns stora mängder naturgas; huvuddelen exporterades tidigare till Sovjetunionen. Industrin är svagt utvecklad och omfattar mest lätt produktion (livsmedel, textilier, byggnadsmaterial). Omkring hälften av befolkningen lever av jordbruk och boskapsskötsel. Konstbevattnade odlingar i floddalarna ger spannmål, grönsaker, sydfrukter och bomull. Karakulfåren ger pälsverk (persian) och ull, som används för tillverkning av de berömda afghanmattorna. Viktiga handelspartner före kriget var Sovjet, Pakistan och Indien. Afghanistan saknar järnvägar. Vägnätet (delvis gamla karavanleder) är bristfälligt. En huvudväg leder från Kabul genom bergen norrut, en annan österut genom Khyberpasset till Pakistan. Flyget ökar i betydelse.

Historia. Med sitt utsatta läge har Afghanistan lytt under många härskare: greker (Alexander den store), hunner, mongoler (stormogulen Babur) och perser. Men det har varit svårt att hålla samman de splittrade och krigiska bergsstammarna, som framgångsrikt kämpat för sin självständighet. Först 1747 kan man tala om ett afghanskt rike, under emiren Ahmed khan, vilket på 1800-talet fungerade som en buffert mellan Ryssland och det brittiska Indien. Britterna försökte vid flera tillfällen inta landet, men vann aldrig fullt herravälde över det. Afghanistan erkändes som självständigt rike 1921 och blev kungadöme 1926. Försöken att modernisera det urgamla stamsamhället har upprepade gånger lett till politisk oro. Afghanistans krav på områden i Pakistan som var befolkade av pashtuner, ledde efter 1947 till gränstvister. Ett betydande bistånd gavs efter andra världskriget av Sovjetunionen, som samtidigt stärkte sitt inflytande. 1973 störtades monarkin. Efter flera blodiga vänsterkupper (kommunisterna var splittrade) och misslyckade reformer ryckte sovjetiska trupper in i landet i december 1979. Trots massiva krigsinsatser, bl.a. terrorbombningar mot landsbygden, misslyckades Sovjet och kommunistregimen under Babrak Karmal med att få kontroll över landet. Endast städer och större vägar behärskades av regeringstrupperna. Gerillan (Mujaheddin) kunde operera med hjälp av baser i Pakistan och stora amerikanska vapenleveranser. Karmal ersattes 1986 av Muhammad Najibullah. Under Gorbatjov beslöt Sovjet att dra sig ur Afghanistan och samtyckte till förhandlingar med Pakistan och USA i FN:s regi. De sista sovjetiska trupperna lämnade landet 1989. Den etniska och religiösa splittringen bland de muslimska gerillagrupperna gjorde att regimen föll först 1992. Efter en period av visst samförstånd hårdnade åter motsättningarna. Genom de senaste årens blodiga strider har Afghanistan upphört att fungera som en enhetlig statsbildning. Rivaliserande gerillagrupper har förvandlat stora delar av huvudstaden Kabul till ruiner. En Pakistanstödd gerilla erövrade hösten 1996 huvudstaden Kabul. Dessa s.k. talibaner införde genast ett fundamentalistiskt styre. 1997 erkändes den talibanska regeringen av Pakistan och Saudiarabien. Ungefär en tredjedel av landet behärskas dock av andra väpnade grupper. Dessa har enats i en antitalibansk allians som leds av den förre försvarministern Ahmed Shah Massova. Se även Afghanistan på internet.