Sångarfältet i Tallinn var hjärtpunkten för den nationella befrielserörelsen på 1980-talet. "Den sjungande revolutionen" ledde till Estlands självständighetsförklaring 1991.

Från Domberget i huvudstaden Tallinn har man utsikt över Gamla staden, där den gotiska S:t Olauskyrkan höjer sig över taken

Landskapet vid floden Pirita ger prov på den lummiga skog som täcker en stor del av landets yta.

Natur och klimat. Estland är ett flackt land, men i söder har mäktiga moränlager från istiden format ett backlandskap med småsjöar. Högsta punkt är Munamägi (317 m) i Baltiska landryggen. På gränsen mot Ryssland ligger den stora Peipussjön (estniska Peipsi), som avrinner genom floden Narva till Finska viken. I norr fortsätter fastlandet i en rad öar i Östersjön. De största är Ösel (Saaremaa) och Dagö (Hiiumaa). Klimatet är tempererat och liknar Mellansveriges. Drygt 1/3 av ytan täcks av skog, mest barrträd men också blandskog med björk, asp, ek, alm. På kalkrika jordar, t.ex. på Ösel och andra öar i väst, påminner växtligheten om Ölands och Gotlands.

Befolkning. Esterna talar ett språk som är nära släkt med finskan, estniska. Det är landets officiella språk, men 1/3 av befolkingen talar ryska. Mer än 2/3 av invånarna bor numera i städer. Under andra världskriget förlorade Estland totalt omkring 300 000 invånare; de stupade, deporterades till Sovjet eller flydde. Ca 100 000 begav sig västerut. Av dem kom omkring 30 000 till Sverige, däribland nästan alla estlandssvenskar. Under sovjetstyret efter andra världskriget skedde en dirigerad och spontan massinflyttning från Sovjetunionen. Vid den nyvunna självständigheten 1991 utgjorde esterna bara drygt 60 % av befolkningen. Ca 35 % var ryskspråkiga (ryssar, ukrainare och vitryssar). Dessa grupper är störst i nordöst (Narva är nästan helt rysktalande). I Tallinn är uppemot halva befolkningen rysktalande. Enligt en lag som infördes 1992 räknas endast personer som varit bosatta i landet före sovjetockupationen 1940 och deras bröstarvingar automatiskt som estniska medborgare, vilket väckte häftiga protester bland den ryska befolkningen. För att få medborgarskap måste man ha bott i landet i minst två år och ha vissa grundkunskaper i estniska. Icke-medborgare får på vissa villkor rösta i kommunalval, men kan inte väljas till politiska uppdrag. De flesta ester är lutheraner, men det finns en ortodox minoritet (främst bland de rysktalande). Under sovjettiden sattes de kyrkliga samfunden på undantag.

Näringsliv. Estland var tidigare ett utpräglat jordbruksland, men efter andra världskriget har städerna vuxit snabbt. Liksom i andra sovjetrepubliker infördes en centralstyrd planekonomi. När landet åter blev fritt inleddes en modernisering av den nedslitna industriapparaten och mödosam övergång till marknadsekonomi. Inom jordbruket, som mekaniserades och kollektiviserades under sovjettiden, började man återinföra familjeägda småbruk. Kött och mejeriprodukter är viktigast. Det odlas råg, vete, potatis och foderväxter. Skogsbruk och skogsindustri har sedan gammalt stor betydelse. Industrin, främst den tunga produktionen, byggdes ut kraftigt av sovjetregimen (verkstadsindustri, kemiska och elektroniska produkter, livsmedel, textilier) och Estland försåg andra sovjetrepubliker med attraktiva varor. Energibehovet täcktes till stor del av inhemsk skifferolja. Oljeskiffer och fosforit (råvara till gödselmedel) finns framför allt i nordöst, där brytningen orsakat svåra miljöskador.

Kultur. Den högre kulturen i Estland var länge präglad av först Tyskland – stadsbefolkningen och adeln var tysk(baltisk) – och Sverige samt övriga Norden, senare av Ryssland. Konsten och arkitekturen var till stor del typisk för det tyskdominerade Östersjöområdet. Ett nationellt särdrag är dock byggnaderna i kalksten, t.ex. medeltidskyrkorna; här kan man också spåra påverkan från det närbelägna Gotland. Först vid mitten av 1800-talet skedde ett nationellt uppvaknande, och det var då den estniska kulturen började ta form.

Litteratur. Under det nationella uppvaknandet sammanställde F.R Kreutzwald esternas nationalepos Kalevipoeg (1857–61). Det är ett slags motsvarighet till finnarnas Kalevala och bygger liksom detta på en folklig skatt av sägner. Mot slutet av 1800-talet framträdde poeter som Lydia Koidula och Juhan Liiv. Under självständigheten var det största namnet A.H. Tammsaare, som skrev om esternas öde i Sanning och rätt (1–5, 1926–33). Under andra världskriget flydde många författare, och Sverige blev ett centrum för exillitteratur. I Sovjet utsattes den estniska litteraturen för styrning och censur. Men samtidigt var estniskan viktig för den nationella identiteten. Som en skildrare av förtryck och maktmissbruk, inklusive det sovjetiska, nådde särskilt Jaan Kross en internationell publik, inte minst med mästerverket Kejsarens galning (1978).

Musik. Det finns en estnisk musiktradition som är besläktad med den finska, med allt från runosånger till instrumentet kantele (som på estniska heter kannel). Mest typiskt för det estniska musiklivet är dock alltsedan det nationella uppvaknandet de stora sångarfestivalerna (den första ordnades 1869). De äger traditionellt rum på en enorm utomhusscen, Sångarfältet, i Tallinn. Modernismen kom till Estland redan under den tsarryska tiden och har levt kvar sedan dess. Den internationellt mest kände nutida tonsättaren är Arvo Pärt, vars verk ofta har en sakral ortodox prägel. Veljo Tormis förvaltade och förnyade det estniska folkmusikarvet i stora körverk.

Historia. Genom sitt utsatta läge vid Östersjökusten har Estland angripits och dominerats av många främmande herrar. Svenska vikingar passerade Estlands kust på sina färder österut mot Rysslands vattenvägar. På 1200-talet förlorade esterna sin självständighet genom danska och tyska korståg och landet kristnades. Avgörande blev danskarnas seger vid det estniska fästet Lindanise 1219. Där anlade den danske kungen Valdemar Sejr en borg, "danskborgen" (estniska Tallinn). Vid borgklippans fot grundades en tysk köpstad, Reval, som anslöt sig till Hansan. Tyska ordensriddare och biskopar blev herrar i landet, som 1346 slutgiltigt såldes till Tyska orden av den danske kungen Valdemar Atterdag.

På 1500-talet delades Estland. För att rädda sig undan den ryske tsaren (Ivan den förskräcklige) gav sig norra Estland under Sverige 1561, och på 1600-talet införlivades resten av Estland med det svenska stormaktsväldet vid Östersjön. Svenskarna grundade omkring 1630 en hovrätt och ett universitet i Tartu (Dorpat). Provinserna hade omfattande självstyrelse och "svensktiden" fick i folktraditionen ett gott eftermäle, men den tyskbaltiska adelns makt rubbades knappast. Under stora nordiska kriget blev Estland krigsskådeplats. Karl XII segrade visserligen vid Narva 1700, men ryssarna erövrade landet 1710 och de baltiska provinserna förlorades slutgiltigt till Ryssland genom freden i Nystad 1721. Allmogen levde under eländiga förhållanden i livegenskap. En nationell motståndsrörelse växte fram, riktad både mot förryskningspolitiken och mot den gamla tyskbaltiska överklassen. Sedan tsardömet i Ryssland störtats, utropades Estlands självständighet 1918 och efter strider både mot tyska trupper och den nya sovjetstaten blev landet republik 1920.

En jordreform förvandlade landet till ett småbrukarsamhälle, samtidigt som en viss industrialisering ägde rum och exporten riktades västerut. Men den nya statens demokrati var bräcklig. När den hotades av en opposition med fascistiska tendenser, införde bondepartiets ledare Konstantin Päts auktoritärt styre 1934. En ny författning 1937 innebar en viss återgång till demokrati. Päts valdes nu till president (tidigare kallades han statsäldste). Genom den tysk-ryska pakten 1939 (Molotov-Ribbentrop-pakten) kom Estland inom sovjetiskt intresseområde, ockuperades 1940 och tvångsanslöts till Sovjetunionen. Efter tysk ockupation 1941–44 återtogs Estland av Sovjet, som deporterade tiotusentals ester till Sibirien, fullföljde den brutala sovjetiseringen och förlade betydande militära styrkor till landet. Men det folkliga motståndet levde kvar under ytan och bland ester i exil (bl.a. i Sverige). Man slog vakt om sin kultur, inte minst vid de mäktiga sångarfestivalerna i Tallinn. Med förändringarna i Sovjet under Gorbatjov kom en ny öppenhet och en stark opinion mot miljöförstöringen i Estland tog form. Den fick politisk sprängkraft och 1988 inleddes "den sjungande revolutionen", som resulterade i en samlande folkfront. Det fria Estlands fana och nationalsång återinfördes. Kommunistpartiets monopol avskaffades och nya partier kunde bildas. Valen 1990 blev en storseger för de estniska nationalisterna, och i en folkomröstning 1991 röstade 78 % för en frigörelse från Sovjet. Självständigheten utropades 20 augusti 1991, efter kuppförsöket mot Gorbatjov i Moskva. Efter allmänna val 1992 valdes Lennart Meri till president. Den första regeringen blev en koalition med borgerlig tyngdpunkt (kristdemokratiska och nationalistiska partier). Övergången till privat ägande och marknadsekonomi är svårbemästrad och har, liksom i övriga Östeuropa, kantats av inflation, hög arbetslöshet och växande kriminalitet. En estnisk valuta, kroon, infördes 1992. Estland blev medlem av FN hösten 1991 och träffade liksom Lettland och Litauen frihandelsavtal med Sverige 1992. Ryska trupper fanns kvar i landet till 1994. Tillbakadragandet försenades av att Ryssland ansåg att den rysktalande befolkningen diskriminerades. Meri omvaldes 1996 men flera regeringskriser har drabbat landet. Estland strävar efter medlemsskap i EU och Nato. Se även Baltikum. Se även Estland på internet.