Etiopien är höglänt och vulkaniskt. Från Röda havet och söderut löper en väldig gravsänka, en del av Rift Valley. Den klyver landet i två delar. I det etiopiska kärnlandet väster om sänkan växlar högplatåer med djupa dalar. Högsta toppen är Ras Dejen (4 620 m) i norra Etiopien. Här har Blå Nilen skurit en mäktig kanjon genom platålandet. I öster sänker sig höglandet mot Somalia och i nordöst ligger Afartriangeln med Danakilöknen. Höglandet har subtropiskt klimat och temperaturen växlar med höjden över havet. Etiopien får mest regn i sydväst. Ökenområdet i nordöst hör till de hetaste trakterna på jorden. En stor del av höglandet består av trädlös savann. I dalarna och det regnrika låglandet finns regnskog.

Befolkning. Etiopien är tätast befolkat i höglandet där de flesta lever som jordbrukare. Socialistregimen gjorde på 1980-talet misslyckade försök att tvångsförflytta människor undan inbördeskriget och samla folket i nya byar. Etniskt är befolkningen mycket blandad och det talas ett hundratal olika språk. Amharerna i det centrala höglandet har dominerat samhällslivet. De är liksom tigrefolken i norr kristna, och tillsammans utgör de båda folkgrupperna nära hälften av invånarna. Oromofolket (galla) är den största folkgruppen, ca 40 %. Bland övriga folkgrupper finns somalier i sydöst och nuer i sydväst. Officiellt språk är amhariska (se etiopiska språk).

Religion. Etiopiens kristna är i knapp majoritet. Kristendomen nådde landet genom kopterna i Egypten och den etiopiska kyrkan grundades redan på 300-talet. Den gynnades länge av härskarklassen och var statskyrka till 1974. Efter revolutionen är alla religioner formellt likställda. Islam har sin tyngdpunkt i sydöst med centrum i staden Harar. Oromofolket (galla) är delvis islamiskt, liksom somalierna i Ogadenprovinsen i sydöst. En märklig minoritet är de svarta judarna, falasherna, i nordväst.

Näringsliv. Etiopien är ett av världens fattigaste utvecklingsländer och i huvudsak ett jordbruksland. Nästan 4/5 av invånarna arbetar i jordbruket. Höglandet har de bördigaste jordarna (av vulkaniskt ursprung). Kaffe är den viktigaste exportgrödan och växer delvis vilt. Av spannmål odlas vete, hirs och det inhemska sädesslaget teff. I det tropiska låglandet produceras bomull och sockerrör. Boskapsskötseln är omfattande, men överbetning är ett problem. Skogarna har till stor del skövlats och jorderosionen är svår. Landets mineraltillgångar är obetydliga. Industrin tillverkar framför allt konsumtionsvaror (textilier, livsmedel). Det saknas en fungerande infrastruktur och kommunikationerna är dåligt utbyggda. Järnvägen till Djibouti vid Rödahavskusten är utrikeshandelns livsnerv. Revolutionen 1974 gjorde slut på kejsartidens feodala ägar- och samhällssystem. Men 1980-talets misslyckade socialistiska reformförsök (med bl.a. kollektiv- och statsjordbruk), de svåra torkperioderna (omkring en miljon människor dog av svält 1984–85) och det utdragna inbördeskriget förde landet till ruinens brant.

Historia. Etiopien är den enda i huvudsak kristna staten i det islamiska Nordafrika och det enda afrikanska land (vid sidan av Liberia) som inte har ingått i de europeiska kolonialväldena. Redan före vår tideräkning hade Etiopien handelskontakter med Egypten och Sydarabien, och araber bosatte sig vid Rödahavskusten. Där uppstod Aksum, det äldsta kända riket, som nådde sin höjdpunkt på 300-talet. En av de härskande dynastierna ansåg sig härstamma från sagans Menilek, son till kung Salomo i Jerusalem och den sydarabiska drottningen av Saba.

Etiopiens moderna historia börjar på 1850-talet med en rad betydande kejsare, bl.a. Menilek II, som hejdade italienarnas invasionsförsök 1896 och bl.a. erövrade Ogaden i sydöst. Hans släkting Haile Selassie, "konungarnas konung" (amhariska negus negesti), regerade landet från 1917, efter 1930 som kejsare. Åren 1936–41 hölls Etiopien ockuperat av det fascistiska Italien. 1952 gick Eritrea in i en federation med Etiopien men tvångsannekterades 1962. Kejsaren genomförde begränsade moderniseringar av samhället och stödde sig på kyrkan och den amhariska överklassen. Hans makt förblev länge orubbad, men oppositionen växte och efter en svår hungersnöd störtades kejsaren 1974 av militären, som likviderade landets toppskikt. Militärrådet under ledning av överste Mengistu (vald till president 1987) förvandlade Etiopien till en hårt centraliserad kommuniststat. Regimen kämpade med Somalia om Ogadenprovinsen i sydöst (1977–78) och avgick med segern. Strider pågick också mot befrielserörelser i nordprovinserna, främst Eritrea. Regeringen fick betydande stöd från Sovjet och Cuba. Mer än en miljon etiopier flydde undan inbördeskriget till grannstaterna. I början av 1990-talet hade den förenade gerillan (EPRDF), som dominerades av tigrefolk, stora framgångar. Mengistu tvingades fly och Addis Abeba intogs av gerillan. Eritrea förklarade sig fritt och 1993 hölls val både i Eritrea och Etiopien. Den etniska spänningen tilltog dock, när amharerna fann sig överflyglade av tigrefolkens företrädare i den nya regimen. Se även Etiopien på internet.  

Karta

Huvudstaden Addis Abeba har till stor del låga, enkla hus. I bildens bakgrund ses Menileks gamla kejsarpalats.

Ett vattenfall i Blå Nilen, en biflod till Nilen från Tanasjön i Etiopiens högland.