Natur och klimat. Lettland har formats av istidens krafter och landet utgörs av en låg, småkuperad moränplatå, vars högsta delar inte når mer än ca 300 m ö.h. Det böljande backlandskapet sluttar sakta mot sydöst och sydväst. Det är rikt på myrmarker, sjöar och vattendrag. De största är Lubanasjön och floden Daugava (ryska Dvina, tyska Düna), som rinner ut i Rigabukten. Växtligheten påminner om den skandinaviska med barrskog och blandskog, i söder främst lövskog. Eftersom storskaligt jordbruk och skogsbruk infördes sent och inte i större utsträckning har omformat naturen är djurlivet ovanligt välbevarat; ännu finns bl.a. lodjur, utter, bäver, björn, varg och både svart och vit stork. Vid de långa dynklädda kusterna finns strandsjöar där stora flockar av flyttfåglar har sina rastplatser. Lettlands klimat är tempererat, med kallare vintrar i landets inre delar.

Befolkning. Lettland har den största andelen ryskspråkiga invånare av de baltiska staterna. Efterkrigstidens sovjetiska invandring började med rekrytering av industriarbetare och den innebar en avgörande förändring av befolkningsstrukturen. 1939 utgjorde ryskspråkiga bara ca 12 % av Lettlands omkring 2 milj. invånare. Vid 1990-talets början bestod drygt halva befolkningen (53 %) av letter, medan ca 40 % var rysktalande (ryssar, vitryssar, ukrainare). Av dessa bodde flertalet i städerna. Riga, med nästan 1/3 av landets befolkning, hade ryskspråkig majoritet. Under andra världskriget förlorade landet omkring 400 000 medborgare i strider, genom deporteringar och massflykt. Efter kriget har folkökningen varit svag.

När Lettland åter blev fritt antogs en medborgarlag 1992. I den erkänns som lettiska medborgare bara personer födda i landet före 1940 samt deras bröstarvingar. Alla andra måste för att bli medborgare redovisa baskunskaper i lettiska, kännedom om landets historia m.m. Lagen ställde ca 700 000 människor utan medborgarskap. Efter internationella påtryckningar (bl.a. från Sverige) mildrades lagen avsevärt 1998.

Lettiskan är ett baltiskt språk, nära besläktat med litauiskan. Lettland har traditionellt varit lutherskt i de nordliga provinserna vid Östersjön, katolskt i de södra delarna som hört till Polen. Ortodoxa finns främst bland de ryskspråkiga. Under sovjettiden var kyrkorna i princip stängda för gudstjänster.

Näringsliv. Lettland var länge ett utpräglat jordbrukarland. Under det kommunistiska systemet centralplanerades näringslivet från Moskva, och landet blev en av de mest industrialiserade sovjetrepublikerna. Samtidigt kollektiviserades och mekaniserades jordbruket. När Lettland åter blev fritt började man avveckla jordbrukskollektiven till förmån för familjeägda småbruk. Råg, havre, korn och potatis odlas, men det är mejeri- och köttproduktion som dominerar. Fisket är viktigt liksom trä- och pappersindustrin. Inhemsk energi får man av vattenkraft och torv, i övrigt har Lettland begränsade naturtillgångar. Under sovjettiden fick industrin växa utan miljöhänsyn och särskilt i Daugava och Rigabukten är vattnet svårt förorenat. Den tunga produktionen samordnades till stor del med övriga sovjetrepublikers och man var beroende av Sovjetunionen som råvaruleverantör och marknad för industrivarorna (järnvägsvagnar och andra transportmedel, radio- och teleutrustning, elektriska och elektroniska produkter m.m.).

Under 1990-talet har Lettland vänt sig mot väst och påbörjat en framgångsrik övergång till fri marknadsekonomi, men arbetslösheten och de sociala klyftorna har ökat. Ett viktigt steg togs då den ryska rubeln ersattes med lats, som också var beteckningen på mellankrigstidens lettiska valuta. Ekonomin var instabil, bankkriser drabbade många småsparare och privatiseringen av industrin gick långsamt. Ett frihandelsavtal mellan de tre baltiska staterna och EU trädde i kraft 1995 och ett samarbetsavtal inför framtida medlemskap slöts samma år.

Kultur. Den högre kulturen i Lettland var, liksom i t.ex. Estland, länge präglad av den tyska dominansen i området från och med medeltiden och in i modern tid. Riga var dessutom en viktig stad inom den tyskspråkiga kultursfären. Ett kraftigt ryskt inflytande fanns särskilt under 1800-talets förryskningspolitik och senare under hela den sovjetiska tiden. Men under 1800-talet skedde också ett nationellt uppvaknande, då man försökte definiera en genuint lettisk kultur.

Inom litteraturen fanns en mycket rik muntlig folkdiktning att bygga på. Det gjorde bl.a. Andrejs Pumpurs (1841–1902) som därav skapade letternas ”nationalepos” Lacplecis (Björndödaren), en ren konstprodukt. En centralgestalt var den produktive Janis Rainis. Efter en kort blomstring under mellankrigstiden, med poeter som modernisten Alexandrs Caks, blev den lettiska litteraturen i stort sett krossad efter andra världskriget. Konsten och arkitekturen speglar landets historia med sina tyska influenser, följda av klassiska ideal i rysk anda från och med 1700-talet. De internationella strömningarna slog sedan igenom i slutet av 1800-talet t.ex. i form av ett nationalromantiskt måleri. Inom musiken finns särskilt en rik skatt av folkvisor.

Historia. På 1100-talet befolkades det lettiska området av flera folk, semgaller och lettgaller, kurer och liver, och de olika landsdelarna fick namn efter de stammar som bodde där, Kurland i väster vid Östersjökusten, Livland i norra delen av nuvarande Lettland och södra Estland. Gallerna (ej att förväxla med de keltiska gallerna) eller letterna fanns ursprungligen nordöst om floden Daugava. Hela det lettiska området var ett gränsland, som anfölls både av svenskar och ryssar. Från slutet av 1100-talet kristnades kurerna och liverna genom tyska ”korståg”. Lettgallerna var då redan ortodoxa men tvångsomvändes till katolicismen. Ett viktigt centrum för de tyska kolonisatörerna blev Riga, som hade anlagts 1201 av den tyske biskopen Albert, grundare av Svärdsriddarorden. Denna gick senare upp i Tyska orden som slutförde kolonisationen av Lettland.

Under senmedeltiden var området organiserat i ordensområden och biskopsdömen och när Ordensstaten upplöstes på 1500-talet efter reformationen blev de tyska korsriddarna kvar som godsherrar. Därmed grundlades den tysk-baltiska adelns ställning som jordägande överklass i Lettland. De lettiska bönderna hölls som livegna lantarbetare. Efter strider mellan Sverige, Danmark, Ryssland och Polen kom det lettiska området under polske kungen. Gustav II Adolf utvidgade Sveriges Östersjöprovinser och erövrade på 1620-talet Livland. Den lutherska läran infördes och Riga blev det svenska stormaktsväldets största stad. Lettgallen i söder blev polskt. Men hela området kom senare att lyda under Ryssland: Livland från 1721 (efter stora nordiska kriget), Lettgallen från 1772 (Polens första delning) och Kurland från 1795 (Polens andra delning).

I början av 1800-talet avskaffades livegenskapen och litet senare började en självägande bondeklass uppstå i Lettland. Vid samma tid växte det nationella motståndet mot det ryska kejsardömet och förryskningspolitiken, som nådde en kulmen under Alexander III från 1880-talet till sekelskiftet. Men missnöjet riktade sig också mot den tysk-baltiska adelns dominerande ställning. Under första världskriget härjades landet svårt. En stor del av befolkningen (ca 700 000 personer) tvångsförflyttades till Ryssland och tyskarna intog landet.

Efter ryska revolutionen 1917 utropade sig Lettland som självständig stat; namnet Lettland hade man börjat använda först under 1800-talets nationella väckelse. Karlis Ulmanis, som var det borgerliga bondeförbundets ledare, blev landets förste premiärminister. Lettland var hårt klämt mellan de ryska bolsjevikerna och tyskarna, som ville göra det till en tysk provins. Efter ett kortvarigt inbördeskrig med många inblandade parter återtog Ulmanis makten, och 1920 vann det oberoende Lettland internationellt erkännande. Landet fick en demokratisk författning och genomförde en jordreform som innebar att de tysk-baltiska storgodsen delades upp på småbruk. Inrikespolitiskt var det splittrat med många småpartier och svaga regeringskoalitioner och 1930-talets ekonomiska kris utlöste en statskupp 1934. Lettland förvandlades till en korporativ, auktoritärt styrd stat under Ulmanis (president 1936).

Under andra världskriget förklarade sig Lettland neutralt, men det hade genom den rysk-tyska Molotov–Ribbentrop-pakten 1939 förts till det ryska intresseområdet och det tvingades acceptera stationering av sovjettrupper och sovjetisk ockupation. Landet omvandlades till en sovjetrepublik och tvångsanslöts 1940 till Sovjetunionen; Ulmanis deporterades samma år. Kort före tyskarnas inmarsch 1941 deporterades omkring 15 000 letter till Sibirien. Under den tyska ockupation som följde massavrättades de lettiska judarna (ca 90 000). När sovjettrupper 1944 återerövrade Lettland flydde flera hundratusen letter västerut, bl.a. till Sverige.

Lettland inlemmades politiskt och ekonomiskt i Sovjetunionen. Alla utslag av lettisk nationalism undertrycktes och förryskningen av samhället tilltog. Den snabba industrialiseringen och den förhållandevis goda levnadsstandarden lockade många från andra delar av Sovjetunionen. Letterna blev dock alltmer öppet kritiska mot sovjetregimen och i samband med det friare klimatet under Gorbatjov bildades, liksom i Estland, en folkfront som bar upp frihetsrörelsen och som vann valen till landets högsta sovjet 1990 (flerpartisystem hade införts 1989). Många ryskspråkiga stödde folkfronten. De bildade Interfront och arbetade för ett öppnare lettiskt samhälle inom Sovjetunionens ram. I en folkomröstning 1990 röstade en stor majoritet för ett oberoende Lettland.

Efter självständighetsförklaringen blev relationerna till Moskva alltmer spända. I januari 1991 intog sovjetiska säkerhetsstyrkor (”svarta baskrarna”) tidnings- och TV-hus i Riga samt inrikesministeriet. Omedelbart efter den misslyckade kuppen i Moskva mot Gorbatjov i augusti 1991 bröt Lettland sig definitivt ur Sovjetunionen och blev kort därpå medlem av FN. 1993 hölls de första demokratiska valen till det nya parlamentet, Saeima. Till president valde parlamentet Guntis Ulmanis (brorson till mellankrigstidens ledare). Partisplittring och instabila minoritetsregeringar har emellertid präglat det politiska livet (även efter 1995 års val) 1994 utrymde de ryska trupperna landet och 1997 ansökte Lettland om medlemskap i Nato. Se även Baltikum. Se även Lettland på internet.