En dramatisk scen från de oroliga dagarna vintern 1991. Efter sovjetiska truppers anfall mot press- och TV-husen samlas folkmassan utanför parlamentet och bildar en levande mur mot angriparna.

Stadsbilden visar den centrala, äldre delen av huvudstaden Vilnius.

Natur och klimat. Landet har formats av inlandsisen och berggrunden täcks av mäktiga moränlager. De bildar i söder och öster ett skogklätt backlandskap med många sänkor och småsjöar. Men Litauen är i huvudsak låglänt (högsta punkten når knappt 300 m) och mellersta delen är ett ganska jämnt slättland. Kustens sandstränder och dyner övergår i söder i den kurländska strandlagunen Kurisches Haff. Litauens största flod, Nemunas (Njemen), bildar gräns mot det ryska området vid Kaliningrad. Klimatet är tämligen fuktigt och milt, kallare i de östra delarna. Växtvärlden liknar Lettlands med barrskog, blandskog och myrmarker och djurlivet (särskilt fågellivet) är relativt rikt.

Näringsliv. Under sovjettiden förstatligades näringslivet och ekonomin centralplanerades efter direktiv från Moskva. Litauen blev helt beroende av östmakterna, som försåg landet med råvaror och drivmedel (olja) och som var den främsta marknaden för litauiska produkter. För transithandeln mellan Sovjet och Östersjökusten spelade Litauen en betydande roll. Hamnstaden Klaipeda var en viktig sovjetisk flottbas och flygplatsen i Vilnius en av Sovjetunionens största. Efter sovjetväldet fall började en långsam omorientering från planekonomi till fri marknadsekonomi. I övergången växte de sociala klyftorna, och våld och kriminalitet ökade. Litauen var en av Sovjetunionens kornbodar med stora, högt mekaniserade kollektivjordbruk. I det fria Litauen är jordbruket alltjämt en huvudnäring, men storjordbruken ersätts efter hand av familjejordbruk och mindre kooperativ. Övergångsproblem har dock lett till sjunkande produktion och Litauen har den lägsta levnadsstandarden av de baltiska staterna.

Industrisektorn växte snabbt från 1950-talet (verkstads-, livsmedels- och kemisk produktion). Miljöfrågorna försummades och nedsmutsningen ledde till kraftiga protester. Under 1990-talet har bl.a. Sverige bidragit till förbättrad säkerhet i det nedslitna kärnkraftverket Ignalina (som producerar 4/5 av landets elkraft). Av inhemska bränslen är torv och ved viktigast. Litauen införde 1993 en egen valuta (litas). Landet har liksom de baltiska grannarna frihandelsavtal med EU från 1995 och samma år slöts samarbetsavtal inför framtida medlemskap.

Konst. Litauerna har länge bevarat en särpräglad folkkultur. Den folkliga konsten har nått märkliga uttryck inom arkitektur, skulptur, måleri och konsthantverk. Typiskt är den rikliga förekomsten av snidade träkors, som hos litauerna ursprungligen hörde samman med hedniska riter. Det omtalade ”Korsberget” (öster om Siauliai) är en kulle med 20 000 kors, resta sedan 1800-talet. Inom arkitekturen blomstrade under 1400- och 1500-talen den gotiska stilen, t.ex. i tegelkyrkan Sankta Anna i Vilnius. Litauens mest kända konstnär är målaren och kompositören M.K. Ciurlionis (1875–1911) som var influerad av musik, symbolism och folkkonst.

Litteratur. Litauen har en rik skatt av folksånger (dainos). Det första litterära verket var Donelaitis hexameterepos om böndernas liv, Metai (1755–65, utgivet 1818, Årstiderna). Under det nationella uppvaknandets tid på 1800-talet framträdde nationalskalden Maironis. Under 1900-talets första decennier nåddes Litauen av de flesta litterära strömningar (symbolism, expressionism, futurism, psykologisk roman etc.) tills det litterära livet förstummades 1944. Många författare flydde och verkade bland den stora litauiska minoriteten i USA. Hemmavid var det poesin som klarade sig bäst med poeter som Sigitas Geda, Marcelijus Martinaitis och Vytautas Rubavicius. Nobelpristagaren Czeslaw Milosz är av polsk härkomst men född och uppvuxen i Litauen, vars kultur han skildrat i flera av sina verk, inte minst i självbiografin Mitt Europa (1959).

Historia. Litauerna försvarade sig framgångsrikt mot de tyska riddarordnar som på 1200-talet intog östra Östersjökusten. De litauiska folkgrupperna enades under furst Mindaugas, som av politiska skäl övergick till katolicismen och blev erkänd som kung av påven. Därmed inleddes kristnandet av Litauen som ända fram till 1386 var en hednisk stat i Europa. På 1300-talet förenades flera områden till ett litauiskt storfurstendöme, som utvidgades steg för steg och på 1400-talet under storfursten Vytautas nådde från Östersjön till Svarta havet. I detta Stor-Litauen ingick delar av Ryssland (nuvarande Ukraina och Vitryssland). Men redan på 1300-talet hade Litauen förenats med Polen i personalunion genom ”bröllopet i Kraków” (1387), då den litauiske fursten Jagiello gifte sig med den polska prinsessan Jadwiga (Hedvig). I det berömda slaget vid Tannenberg 1410 besegrades Tyska orden grundligt av de förenade litauerna och polackerna. Litauens beroende av Polen förstärktes inför det ryska hotet i området. Sedan man ingått en realunion med Polen 1569 (gemensam regent och riksdag), kulminerade det polska inflytandet, särskilt inom överklassen. De infödda bönderna var livegna och det litauiska språket föraktades av den polskinriktade aristokratin.

Det fria Litauen inledde på 1920-talet en omdaning av samhället. Storgodsen styckades, jorden fördelades bland småbrukare och formellt infördes ett parlamentariskt system. Konflikterna med Polen (bl.a. om Vilnius) och den radikala vänsterns sympati för Sovjetunionen utlöste en statskupp i Litauen 1926. En starkt nationalistisk och auktoritär regim kom till makten med Smetona som president. Voldemaras, stats- och utrikesminister, avsattes dock redan 1929 för sin extrema hållning. 1938 förändrades statsskicket i korporativ riktning.

Under Gorbatjovs politiska töväder i Sovjetunionen startade den nationella frigörelsekampen i Litauen. Den centrala kraften var folkfronten Sajudis (bildad 1988), som samlade både kommunister och icke-kommunister. 1990 avgav Litauens högsta sovjet en självständighetsförklaring och Sajudis ledare, Vytautas Landsbergis, utsågs till president. Han kom att leda ett konservativt, nationalistiskt block i det nya parlamentet (Saimas). När Moskva svarade med ekonomisk blockad hårdnade motsättningarna; i ett brutalt sovjetiskt anfall på press- och TV-husen i Vilnius vintern 1991 dödades 14 litauer och många skadades. I en folkomröstning kort därpå röstade en stor majoritet för Litauens självständighet, som förverkligades i augusti 1991. I val 1992 besegrades Landsbergis konservativa block av en vänster-centergrupp. Den tidigare kommunistledaren Algirdas Brazauskas utsågs till president och omvaldes 1993 i de första direkta presidentvalen. I samband med 1998 års val ersattes han på posten av Valdes Adamkus. Landet har alltmer orienterat sig mot väst och sedan de sista ryska trupperna lämnade landet 1993, har Litauen har ansökt om EU-medlemsskap (1995) och Nato-medlemskap (1997). Se även Litauen på internet.