| Ryssland (ryska Rossija
), förbundsrepublik i nordöstra Europa och norra Asien. Dess officiella
namn är Ryska federationen
(ryska Rossijskaja Federatsija
). Det är ett väldigt land, som sträcker sig över tusen svenska mil (och
11 tidszoner) från Östersjön i väster till Stilla havet i öster. Till ytan
är Ryssland jordens största stat, 17 milj. km2 (därav omfattar Sibirien ca
12,8 milj. km2), och till folkmängden jordens fjärde med 147,2 milj. inv. Som Ryska
socialistiska federativa rådsrepubliken
(RSFSR
) ingick landet 1922–1991 i det kommunistiska Sovjetunionen.
Ytmässigt motsvarar dagens Ryssland ungefär 3/4 av det forna sovjetväldet
och har omkring hälften av dess befolkning. Det är en mångnationell stat som
redan under sovjettiden indelades i ett stort antal enheter på etniska grunder
(republiker och autonoma kretsar/län). Det finns också en indelning i
territorier (kraj
) och län (oblast
). Av omkring 90 regionala enheter har ett tjugotal republiks ställning.
Efter Sovjetunionens fall tillkom ett nytt ryskt federationsavtal (1992).
Tatarstan, med Rysslands största minoritetsfolk, och det bångstyriga,
nordkaukasiska Tjetjenien var de enda republiker som vägrade att underteckna
det nya unionsavtalet, som innebar vidgat inre självstyre. Alltjämt avgörs
dock viktiga och övergripande frågor som utrikespolitik, ekonomi,
kommunikationer m.m. av ryska myndigheter. Centralmakten i Moskva har motarbetat
alla krav som hotar att bryta sönder den ryska federationen.
Den ryska huvudstaden Moskva
(15,3 milj.) och S:t Petersburg
(5 milj., 1924–1991 med namnet Leningrad) hör båda till Europas största
städer. De är självstyrande områden med ställning som län. Andra städer
av betydelse är Nizjnij Novgorod
(f.d. Gorkij), Volgograd
, Kazan
, Perm
och Ufa
i europeiska Ryssland, Jekaterinburg
(f.d. Sverdlovsk) öster om Uralbergen, Omsk
, Novosibirsk
, Krasnojarsk
, Irkutsk
m.fl. vid Transsibiriska järnvägen och Chabarovsk
i östligaste Sibirien. Viktiga hamnstäder (förutom S:t Petersburg och
enklaven Kaliningrad vid Östersjön) är Murmansk
och Archangelsk
vid Ishavet (Barents hav) samt Vladivostok
vid Stilla havet (Japanska havet).
Till dokumentstart
Natur
. Man brukar räkna Uralbergens
nord–sydliga kedja som gräns mellan Rysslands europeiska och asiatiska
delar. Europeiska Ryssland
är i huvudsak ett småkulligt, sjörikt lågland format av inlandsisens
krafter. I söder finns lössjord, men den bördiga svarta jorden ligger till
största delen i republiken Ukraina. Naturen i nordväst på Kolahalvön
och i Karelen
påminner om den nordiska. I sydväst utgör Kaukasus
en naturlig gräns mot Asien. I det mäktiga massivet, som löper från
Svarta havet till Kaspiska havet, finns Rysslands högsta topp, Elbrus
(5 642 m). Asiatiska Ryssland
eller Sibirien
är ett enormt område mellan Ishavet i norr och Kazakstan, Mongoliet och
Kina i söder. Västra Sibirien är ett av världens största låglandsområden
med vidsträckta sump- och myrmarker runt floden Ob
med Irtysj
. Mellan floderna Jenisej
och Lena
utbreder sig den centrala sibiriska högplatån. De östsibiriska bergen
sträcker sig till Stillahavskusten och ända ut på ön Sachalin
och den vulkanrika Kamtjatkahalvön
. I södra Sibirien reser sig väldiga massiv, bl.a. Altai
som når över 4 000 m. Ladoga
och Onega
är Europeiska Rysslands (och Europas) största sjöar. Ännu större är Bajkalsjön
i Sibirien; den är också världens djupaste insjö (1 940 m) med ett
unikt djurliv. Den viktiga sjöleden Volga
är Europas största flod och rinner ut i Kaspiska havet, Don
mynnar i Svarta havet (Azovska sjön) och Neva
i Östersjön (Finska viken). De sibiriska huvudfloderna flyter norrut till
Ishavet och är frusna en stor del av året. I sydöst bildar Amur
gräns mot Kina.
Till dokumentstart
Klimat
. Den ofantliga ryska landmassan har i huvudsak fastlandsklimat med stränga
vintrar (i Östsibirien har temperaturer ner till mellan –60° och –70°
uppmätts). I europeiska Ryssland är klimatet tempererat; vid Kaspiska och
Svarta haven finns områden med ringa nederbörd och varmare klimat. På
Kolahalvön är hamnarna isfria och kylan mindre sträng än det arktiska läget
låter ana (påverkan av Golfströmmen); den sibiriska Ishavskusten har däremot
polarklimat. Nederbörden är störst i europeiska Ryssland (bl.a. i Kaukasus)
och i det östliga, bergiga Sibirien.
Till dokumentstart
Växt- och djurliv
. Ryssland rymmer mycket skiftande naturtyper. Längs Ishavet sträcker sig
den frusna tundran. Den har ständig tjäle (permafrost
) men under den korta, intensiva sommaren tinar det översta lagret.
Söderut sträcker sig det väldiga barrskogsbältet (tajgan
) tvärs över landet med gran, tall och lärkträd (på ca 40 % av landets
yta). Det stora stäpplandet, som bl.a. fortsätter söderut i Kazakstan, är
numera till största delen uppodlat. Den arktiska djurvärlden omfattar bl.a.
isbjörn, vildren, fjällräv och en rikedom av fåglar, främst vadare och
andfåglar. I skogsbältet finns björn, järv, varg, älg, hjort, rådjur och
annat vilt, i de östra delarna också sobel, tiger och leopard. På stäppen
lever många arter av gnagare och antiloper. Det finns ett fåtal
nationalparker, de flesta i Sibirien, t.ex. på Kamtjatkahalvön, vid
Bajkalsjön och på Tajmyrhalvön vid Ishavet (under inrättande är världens
största nationalpark vid den delvis svenskfinansierade Nordenskiöldstationen
kring floden Lenas delta).
Miljövården försummades allvarligt när sovjetregimen byggde ut sin
industriella kapacitet. Mineralutvinning, industri- och oljeutsläpp och
radioaktivt avfall från vapenindustrin och försvarsmakten har orsakat delvis
irreparabla skador på vatten och jordar, växt- och djurliv. Flera regioner har
karakteriserats som katastrofområden av de ryska myndigheterna, några har
t.o.m. förklarats olämpliga för mänskligt liv.
Till dokumentstart
Befolkning
. Majoriteten av landets invånare bor i den europeiska delen och i västra
och södra Sibirien, medan enorma områden vid Ishavet och i nordöst är ren
ödemark. Genom utflyttning av ryssar till nykoloniserade områden öster om
Ural har dessa efter hand förryskats. Folkökningen i Ryssland har avstannat
mot slutet av 1900-talet. Den ekonomiska och sociala krisen efter Sovjetunionens
upplösning kan mätas i bl.a. ökad social utslagning, sjuklighet och sjunkande
medellivslängd (1994 var den förväntade livslängden för män bara 58 år).
Till dokumentstart
Minoriteter
. Ryssland är en mångnationell stat, om än i
mindre grad än Sovjetunionen (som också omfattade de baltiska, transkaukasiska
och centralasiatiska områdena). I dagens Ryssland är ca 80 % av befolkningen
ryssar. De största minoriteterna är ukrainare (3 %) och tatarer (knappt 4 %).
Därutöver finns hundratalet mer eller mindre kända nationaliteter:
finsk-ugriska folk i nordväst (kareler, samer) och vid Ural och Volga (komer,
marier), turkfolk i Ural (tatarer, basjkirer) och Sibirien (jakuter), kaukasier
i norra Kaukasus (tjetjener, kabardiner), mongolfolk vid nedre Volga (kalmucker)
och i Sibirien vid gränsen mot Mongoliet (burjater). Ryssland har också haft
betydande tyska, polska och judiska befolkningar (de senare har decimerats
kraftigt av svåra pogromer). Utanför Ryssland lever i dag omkring 25 miljoner
ryssar, framför allt i de forna sovjetrepublikerna (som den postkommunistiska
Moskvaregimen kallar ’’det nära utlandet’’). Redan under tsarernas epok
och framför allt på Stalins tid tvångsförflyttades många människor;
Sibirien blev förvisningsort på Ivan den förskräckliges (IV) tid.
Minoritetsfolken utsattes också för brutala förryskningskampanjer. Efter
Sovjetväldets fall ökade spänningen mellan olika etniska grupper och mellan
landets centrum och periferi, dvs. centralregeringen och regionerna. Att hålla
samman den ryska federationen blev en huvuduppgift för de ryska ledarna.
Till dokumentstart
Språk
. Ryska är modersmål för ryssarna och officiellt
språk i Ryssland. I delrepubliker och autonoma etniska områden används olika
minoritetsspråk (finsk-ugriska språk, turkspråk, mongolspråk m.fl.).
Till dokumentstart
Religion
. Ryssland kristnades på 800-talet från Bysans och
landets liturgiska språk blev kyrkslaviska
med rötter i den gamla bulgariskan. Den ortodoxa kyrkan var statskyrka
från 988 fram till ryska revolutionen. Ett tidigt kyrkligt centrum var Kiev.
Klostren spelade en viktig roll för kulturutvecklingen och framväxten av en
rysk nationalkänsla under mongoltiden. Från 1400-talet blev Moskva kyrkans
huvudort; det är också i dag säte för patriarken, den rysk-ortodoxa kyrkans
överhuvud. De gammaltroende
är en liten grupp ortodoxa, som kom i konflikt med moderkyrkan redan på
1600-talet. Under sovjettiden bekämpades religionen, präster förföljdes och
kyrkor och kloster stängdes eller raserades. Numera finns en lag, som
garanterar religionsfrihet i Ryssland. Det religiösa intresset har vaknat och
allehanda sekter och rörelser har uppstått. Den ortodoxa kyrkans ställning
har förbättrats; man återinviger kyrkor eller bygger nya. Sedan gammalt
rymmer Ryssland också romerska katoliker, evangeliska grupper som baptister och
pingstvänner samt judiska församlingar. Turkfolken är i regel sunnimuslimer
(islams betydelse ökar bland minoritetsfolken). De spridda mongolfolken är
buddhister.
Till dokumentstart
Näringsliv
. Tsarryssland var ett utpräglat agrarland, där
fyra av fem arbetade i jordbruket. Kommunistregimen odlade upp väldiga områden
öster om Ural, exploaterade Sovjetunionens ofantliga naturtillgångar och
gjorde landet till en ledande industrination; den sovjetiska ekonomin
utvecklades till en av världens största. Omorienteringen mot marknadsekonomi
efter kommunismens fall har ställt Ryssland inför enorma problem. Viktiga
delar av näringslivet hamnade i de sovjetrepubliker som frigjorde sig. Trots
detta är den ryska ekonomin alltjämt mycket betydande. Den grundas på landets
råvaru- och energipotential, rika jordbruksbygder och välutvecklade (men
nedslitna) industriområden. Det bästa jordbruket finns i Volgaområdet i
europeiska Ryssland och i sydvästra Sibirien. Sovjetsystemets storskaliga
kollektiv- och statsjordbruk, kolchoser och sovchoser, ersätts efter hand av
privata jordbruk på arrenderad mark eller av producentkooperativ. De
lågavkastande sovjetiska kollektivjordbruken täcker inte det inhemska behovet
och Ryssland tvingas fortfarande importera livsmedel. Huvudgrödor är vete,
råg, havre, sockerbetor, potatis och andra rotfrukter samt bomull och
oljeväxter. På slättlandet är boskapsskötseln viktig.
Det väldiga barrskogsbältet ger råvaran till trävaru- och
pappersindustrin, som hör till världens främsta. Också som fiskenation är
Ryssland ledande, med stora fiskeflottor i Atlanten, Ishavet och Stilla havet.
Det finns stora mineral- och energitillgångar i södra delen av europeiska
Ryssland och i Ural. De för framtiden avgörande reserverna finns dock i
Sibirien, i regel i svårtillgängliga områden. Förutom järnmalm bryts bl.a.
nickel, koppar, zink, bly, tenn samt diamanter, ädla metaller (guld, platina)
och strategiskt viktiga metaller. Långa och dyrbara transportvägar och
föråldrad teknik har varit ett hinder för mineralutvinningen. I den nya ryska
ekonomin med avstannande industriproduktion har gruvindustrin råkat i svår
kris. Detsamma gäller energiutvinningen, som stagnerade under 1980- och
90-talen. Sedan början av 1900-talet har Ryssland varit en ledande
oljeproducent. De ryska reserverna av kol och naturgas hör till världens
största, och de viktigaste ligger i Don–Volga-området, Ural samt västra och
mellersta Sibirien (bl.a. Kuznetskbassängen, Kuzbass
, öster om Novosibirsk). Sibirien har mycket god tillgång på vattenkraft.
Kärnkraftverk finns främst i europeiska Ryssland. Efter katastrofen i
Tjernobyl har man försökt förbättra säkerheten och stänga de äldsta
reaktorerna.
Till dokumentstart
Kommunikationer
. Järnvägarna och de stora floderna med
sina kanalsystem har varit stommen i det europeiska Rysslands
kommunikationsnät. I början av 1900-talet öppnade Transsibiriska järnvägen
porten mot Sibirien och ryska Fjärran Östern. En ny sibirisk järnväg (BAM)
tillkom på 1970–80-talen. Numera har dock inrikesflyget tagit över
huvuddelen av fjärrtrafiken. Det statliga flygbolaget Aeroflot
var en period världens största, men flygplansflottan är nedsliten och
kritik har riktats mot den dåliga säkerheten. Landets vägnät och
telekommunikationer är, som den övriga infrastrukturen, föråldrat och illa
underhållet. Under sovjettiden var turismen strängt reglerad; resenärer fick
inte röra sig fritt och stora områden var stängda för in- och utländska
besökare, men nu öppnas allt fler områden.
Till dokumentstart
Industriproduktion och handel
. Efter sovjetstatens fall
behövdes det pengar och ny teknologi för att modernisera den föråldrade
statliga industrin. Den omfattande försvarsproduktionen har delvis ställts om
till civil tillverkning. Den tunga industrin (järn- och stålverk, verkstads-
och kemisk industri) finns både i europeiska Ryssland och i Sibirien. Nu
utvecklas också konsumtionsindustrin, som länge varit eftersatt, och i dag
finns ett stort utbud av varor för den som har pengar. Viktiga industricentra i
västra Ryssland är Moskva- och S:t Petersburgregionerna, området vid Don–Volga
och södra Ural. När Ryssland införde marknadsekonomi frisläpptes
handelsutbytet med omvärlden och den ryska rubeln blev konvertibel mot
västvaluta. Under övergångsskedet föll rubelns värde kraftigt och
utrikeshandeln minskade. Liksom under sovjettiden importeras framför allt
livsmedel, kapital- och konsumtionsvaror. Viktigaste exportvaror är olja, gas,
mineral, metaller och skogsprodukter.
Till dokumentstart
Den ekonomiska omställningen
. Den ekonomiska kursen lades
om från centralstyrd planekonomi till marknadsekonomi under Gorbatjovs ’’perestrojka’’
mot slutet av 1980-talet (se Sovjetunionen
). Reformtakten ökade efter kommunistregimens fall. Avvecklingen av
statliga subventioner och monopol, privatiseringen av företag och den fria
prisbildningen blev en våldsam omvälvning i samhällsekonomin; man har talat
om ’’chockterapi’’. Under övergångsskedet resulterade systemskiftet i
produktionsfall och negativ ekonomisk tillväxt. Prisstegringar och inflation
slog hårt mot utsatta grupper, t.ex. pensionärerna. Samtidigt ökade
arbetslösheten drastiskt när gamla företag gick omkull i den nya hårda
konkurrensen.
Osäkerheten om Rysslands politiska utveckling och frånvaron av
affärsjuridiska principer har hämmat de utländska investerarnas intresse.
Privatiseringen av näringslivet gick långsamt under 1990-talets första
hälft; det var mest småföretag som överfördes i privat ägo. I större
bolag kunde chefer och anställda köpa in sig som delägare. I privatiseringens
kölvatten florerade ekonomisk brottslighet. Polis- och domstolsväsendet var
svagt eller korrumperat. Utvecklingen mot en modern rättsstat går extremt
långsamt. Inkomstskillnaderna har ökat dramatiskt, och många affärsmän har
blivit oerhört rika på svarta affärer, medan den stora massan av vanliga
löntagare har fått det sämre. Utpressning, våld och andra maffiametoder
breder ut sig. Statens vacklande ekonomi har lett till att gruvarbetare,
lärare, militärer och andra statligt anställda under långa perioder inte
fått ut några löner. Men efter en kraftig nedgång (BNP sjönk några år med
10–20 %) tycktes den ryska ekonomin vid mitten av 1990-talet ha börjat
stabilisera sig. Landet närmade sig ekonomisk tillväxt, inflationen sjönk och
rubeln stärktes.
Till dokumentstart
Kultur
. Nedan behandlas Rysslands kultur före 1917 och
efter 1990. För den mellanliggande perioden se Sovjetunionen
.
Till dokumentstart
Konst
. I den äldre ryska konsten märks särskilt skyternas
dekorativa konst med en expressiv, stiliserad djurornamentik (600–300 f.Kr.).
På medeltiden och 1500-talet utvecklades en kyrko- och klosterarkitektur med
lökkupoler, efter den bysantinska centralkyrkan. Till de märkligaste
byggnaderna från denna tid hör Vasilijkatedralen i Moskva samt kyrkorna och
klostren i Novgorod. Även måleriet tog starka intryck av den bysantinska
konsten, särskilt ikonmåleriet som fick en speciell blomstring. Novgorod och
Moskva var centra för måleriet med de inflytelserika konstnärerna Teofanes (Feofan)
Greken och Andrej Rublev vid 1300-talets slut (se ikon
). Också träarkitekturen var högt utvecklad och kom även att påverka
utformningen av kyrkor och palats i sten. Bostadshusen pryddes med rika
sniderier, kyrkorna fick tältformiga tak eller rik gruppering av lökspiror. En
höjdpunkt i denna stil är Kristi förklaringskyrkan i Kizji, Karelen (1714).
Med Peter den stores reformer blev det ryska kulturlivet mindre isolerat. Den
nya staden S:t Petersburg blev centrum för en mer västligt orienterad konst. I
stadens centrum uppfördes storslagna palats i senbarock och nyklassicism av
inkallade italienska, franska, tyska och skotska arkitekter. Vinterpalatset,
ritat av Bartolomeo Rastrelli, gav en avgörande accent åt stadsbilden.
Klassicismen präglade både kyrkor och palats även i Moskva fram t.o.m.
1800-talets början. Inom porträttmåleriet framträdde under 1700-talet den
inhemske målaren Dmitrij Levitskij, flera fransmän samt svensken Roslin.
Under 1860-talet uppstod en realistisk riktning inom måleriet med de s.k.
Vandrarmålarna som ville nå ut till folket med vandringsutställningar. Till
dessa konstnärer hörde landskapsmålaren Isaak Levitan samt den mångkunnige
Ilja Repin.
Under 1900-talets första decennier fick ryska konstnärer ett avgörande
inflytande på modernismens utveckling. Tack vare några förnämliga ryska
konstsamlingar av fransk samtidskonst kunde de ryska konstnärerna studera och
inspireras av de viktigaste franska och tyska nyskaparna. Det modernistiska
måleriet företräddes av bl.a. Kandinskys abstrakt-musikaliska färgkonst, av
suprematismen, lanserad 1913 av Malevitj, av Gontjarovas och Larionovs rayonism
samt av koloristen Chagall som fabulerade över ryska folkmotiv. Andra betydande
insatser gjordes av expressionisten Soutine och den abstrakt målande Poliakoff.
Inom skulpturen introducerades Rodins expressionism av Trubetskoj. Léon Bakst
blev internationellt känd som scenograf. En banbrytande insats för den
abstrakta skulpturen gjorde Archipenko och (från 1917) konstruktivisterna
Tatlin, Rodtjenko, El Lissitzky, bröderna Naum Gabo och Antoine Pevsner samt
Ossip Zadkine. Flertalet av dessa modernismens pionjärer verkade dock efter
revolutionen 1917 huvudsakligen utomlands, t.ex. i Tyskland, Paris och USA.
Till dokumentstart
Litteratur
. De tidigaste litterära verk som kan kallas
ryska är den historisk/mytiska Nestorskrönikan
och det lyriska eposet Igorkvädet
, båda från 1100-talet. Sedan följde, på grund av mongolernas erövring
och allmän isolering från omvärlden, flera sekler då litteraturen främst
bestod av folkliga hjältesagor, bylinor
, och annan folkdiktning. Först på 1700-talet uppstod en litteratur efter
västerländskt mönster (tragedier, komedier, oden osv.) på ett ännu
outvecklat litterärt språk.
Med Pusjkin inleddes i början av 1800-talet den moderna ryska litteraturen.
Byronismen frodades (Lermontov); senare blev det sociala engagemanget
utmärkande för poesin (Nekrasov), som mot slutet av seklet dominerades av
symbolister som Blok och Belyj. Prosan hade under 1800-talet en guldålder med
mästerverk som Lermontovs Vår tids hjälte
, Gogols Döda själar
, Turgenjevs Fäder och söner
och Gontjarovs drift med överklassens monumentala handlingsförlamning i Oblomov
. Sedan kom Tolstoj med sina brett upplagda romaner Krig och fred
och Anna Karenina
, Dostojevskij med de psykologiskt djuplodande Brott och straff
och Bröderna Karamazov
. Kring sekelskiftet grep resignationen och apatin omkring sig i samhället,
kongenialt gestaltad av Tjechov i noveller och skådespel.
Flera av de författare som framträdde i början av 1900-talet (Achmatova,
Bunin, Jesenin, Mandelstam, Pasternak, futuristerna) hade sin väsentliga
gärning sedan Ryssland blivit Sovjetunionen.
Till dokumentstart
Teater
. Vid sidan av marknadsgyckel och folklustspel var
teatern i Tsarryssland ett kejserligt monopol, och det fanns bara två teatrar:
Alexandrateatern i S:t Petersburg och Malyjteatern i Moskva. Man spelade
komedier (t.ex. Gogols Revisorn
, 1836) och andra stycken som censuren släppte igenom. Monopolet
avskaffades 1882 och privatteatrar uppstod som spelade komedier och vaudeviller.
Stjärnspelet kom att dominera. Det var denna förflackade typ av teater som
Stanislavskij opponerade sig emot när han 1898 grundade Konstnärliga teatern i
Moskva och utvecklade sin spelstil, byggd på skådespelarnas totala inlevelse i
rollen. Här uppfördes epokgörande samtidsdramatik av Ibsen och framför allt
av Tjechov, senare också av Gorkij.
En annan grupp med bl.a. Meyerhold återknöt till folkliga teaterformer
såsom commedia dell’arte och skapade en experimentell teaterkonst.
Futuristerna med Majakovskij i spetsen arrangerade gatuteater, där de häcklade
den borgerliga kulturen och pläderade för en revolution även inom konsten.
Deras situation blev dock alltmer trängd under den sovjetiska eran, och de
nyskapande impulserna kvävdes.
Till dokumentstart
Dans
. På 1700-talet måste var och en som ville göra sig
bemärkt vid hovet kunna dansa, och 1738 inrättades i S:t Petersburg den
dansskola som skulle utvecklas till Kirovbaletten. Här tränade man sig både i
klassisk balett och ryska folkdanser. I Moskva grundades Bolsjojbaletten 1776,
med livegna dansare som ägdes av adeln. Under 1800-talet utvecklades den ryska
balettkonsten av koreografer som Petipa (Svansjön
, Bajadären
m.fl. baletter) till teknisk och konstnärlig fullkomning. Vid sekelskiftet
framträdde flera unga koreografer såsom Fokin. Han samarbetade med Djagilev
som förde Ryska baletten (med stjärnor som Anna Pavlova) till internationell
berömmelse på turnéer över hela världen.
Musik.
Folk- och kyrkomusiken har spelat stor roll för den ryska musikens
utveckling. Folkmusiken är belagd sedan 500-talet, t.ex. de oackompanjerade
hjältesångerna, bylinorna, och senare de internationellt kända
kosacksångerna. Kyrkomusiken utvecklades från 1000-talet i anslutning till
bysantinsk och sydslavisk kyrkosång.
Under 1700-talet var det italienska inflytandet mycket dominant. De första
nationellt präglade verken tillkom på 1830-talet med Glinkas operor, som
fortfarande stod under italienskt och tyskt inflytande. Glinkas intresse för
folkmusik togs upp av nyryska skolan, dvs. Balakirev, Cui, Borodin, Musorgskij
och Rimskij-Korsakov.
Den geniale Musorgskij, som främst ägnade sig åt operan och romansen,
framstår med sin okonventionella harmonik och språkkänsliga deklamation som
en föregångare till impressionismen och nyare strömningar, medan
Rimskij-Korsakov skrev mer akademiska men suveränt orkestrerade verk. En mer
västeuropeisk orientering representerar Anton Rubinstein och framför allt
Tjajkovskij, vars känsloladdade, melodiskt flödande musik också har starka
drag av slavisk folkton. Verksamma under decennierna kring sekelskiftet var
även Rachmaninov, känd för sina lidelsefulla pianokonserter, och den säregne
experimentatorn Skrjabin, som rörde sig mot expressionismen.
Den i väst verksamme Djagilev, ledare för Ryska baletten, gynnade ryska
tonsättare, inte minst den för hela den moderna musikutvecklingen så
betydelsefulle Stravinskij. Denne emigrerade till väst redan före ryska
revolutionen och återvände (till skillnad från t.ex. kollegan Prokofjev)
aldrig till hemlandet. Efter revolutionen tvingades tonsättarna till olika
grader av anpassning till den sovjetiska regimen.
Efter Sovjetunionens fall kunde den ryska musiken återknyta till
internationella kontakter och modernistiska stilriktningar som inte varit
välsedda av sovjetregimen. Fortfarande är dock den ryska musiken starkt
förankrad i traditionen. Under 1980- och 90-talen har emellertid en inhemsk
rockmusik vuxit fram.
Musikutbildningen står på en mycket hög nivå och ett par av världens
främsta symfoniorkestrar finns här, t.ex. S:t Petersburgs symfoniorkester
(tidigare Leningradfilharmonikerna), samt världsberömda operascener i Moskva
(Bolsjojteatern) och S:t Petersburg.
Till dokumentstart
Historia
. Århundradena före och efter Kr.f. strömmade
asiatiska folk (skyter, hunner) in i Europa genom passen mellan Ural och
Kaspiska havet. Under folkvandringstiden spred sig östslaverna över de ryska
slätterna, men först på 1000-talet började Ryssland framträda som en
europeisk makt. På 800-talet hade skandinaviska vikingar färdats på de ryska
floderna ända till Svarta och Kaspiska haven, och de grundade handelsstationer
som senare blev mäktiga städer och riken. De sjöfarande skandinaverna var
troligen svear från Roslagen (Roden) och kallades rus
(vilket kan ha gett upphov till namnet Ryssland).
Till dokumentstart
Medeltida furstendömen
. I mellersta Ryssland blomstrade
medeltida småriken genom handel med pälsverk och slavar. Novgorod (vikingarnas
Holmgård
, som skall ha anlagts av Rurik
) förenades enligt Nestorskrönikan på 800-talet med Kiev, som också hade
en nordisk koloni. Kievriket
blev det första ryska väldet, styrt av Ruriksätten, och det blomstrade
under Vladimir den store
. Han införde 987 den ortodoxa kristendomen och därmed närmade sig
Ryssland kulturellt Bysans. Riket splittrades dock och under mongolstormen från
Asien på 1200-talet intogs det av mongolerna (tatarerna) och isolerades
ytterligare från Europa. Det blev en del av Gyllene horden med de ryska
furstarna som mongoliska vasaller. Moskva utropades på 1300-talet till
storfurstendöme och frigjorde sig 1480 under Ivan III (den store).
Till dokumentstart
Tsarväldet.
Ett moskovitiskt rike
bildades, vars ledare kallade sig storfurste och självhärskare över hela
Ryssland. Ivan IV
(den förskräcklige
), som inskränkte den ryska feodaladelns (bojarernas) makt och utvidgade
riket, kröntes 1547 i romerska kejsares efterföljd som den förste tsaren.
Under hans tid började man kolonisera Sibirien och parallellt utnyttja området
som förvisningsort för icke önskvärda personer. På 1600-talet utbröt
tronstrider och krig med grannländerna; perioden brukar kallas ’’den stora
oredan’’. 1613 kom ätten Romanov på tronen. Genom krig med Sverige
utestängdes Ryssland från Östersjön 1617 men i öster hade ryssarna vid
århundradets mitt expanderat fram till Stilla havet. Efter bondeuppror
skärptes böndernas livegenskap 1675. Peter I
(den store
), regent 1682–1725, gjorde Ryssland till en stormakt. Han reformerade
bl.a. armén och förvaltningen efter västerländskt mönster och inrättade en
ämbetsadel. I kraftmätningen med Karl XII i stora nordiska kriget 1700–21
vann Ryssland de svenska Östersjöprovinserna och trädde fram som Nordeuropas
ledande militärmakt. Ny huvudstad blev 1712 S:t Petersburg (grundad 1703 på
mark som varit svensk). Det ryska riket utvidgades söder- och österut mot
Kaspiska och Svarta haven och genom Polens tre delningar. Den tyskfödda Katarina
II
(den stora
), regent 1762–96, hade sympatier för upplysningsidéerna och var i
början reformvänlig, men blev senare alltmer reaktionär. Flera bondeuppror
utbröt under hennes tid, och hon spred livegenskapen till nya områden i det
väldiga riket.
Ryssland erövrade Finland från Sverige i finska kriget 1808–09 och gick
stärkt ur Napoleonkrigen (men Moskva brändes när fransmännen besatte staden
1812). Under Alexander I
och Nikolaus I
blev landet en europeisk stormakt; huvuddelen av Polen var nu i rysk ägo.
Reaktionära krafter dominerade den ryska politiken. En grupp adliga officerares
försök att liberalisera landet misslyckades 1825 (se dekabrister
) och despotismen skärptes. Uppror i Polen och Ungern krossades och
panslavismen, drömmen om slavisk enhet, tog sig uttryck i en brutal
förryskning av underlydande folk. Ryska framstötar mot det sönderfallande
turkiska väldet ledde till flera krig. I Krimkriget 1853–56 förlorade
Ryssland Bessarabien och områden vid Donaus mynning. Moldau och Valakiet blev
fria och bildade senare Rumänien. Efter rysk–turkiska kriget 1877–78
fortsatte ’’balkaniseringen’’ (uppdelningen) av Turkiets europeiska del
och nya stater tillkom (Serbien, Montenegro). Den inrikespolitiska oron
försökte tsar Alexander II
dämpa genom reformer (bl.a. upphävdes livegenskapen 1861). Regimen
bekämpades dock av en radikal intelligentsia (anarkister och nihilister). Sedan
Alexander fallit offer för ett attentat 1881 stärktes de reaktionära
krafterna. I erövrade områden drevs en hårdför förryskningspolitik.
Till dokumentstart
1900-talet
. Socialistiska idéer hade börjat sprida sig bland städernas
industriarbetare och radikala partier bildades, bl.a. socialdemokraterna, som
1903 splittrades i reformvänliga mensjeviker och revolutionära bolsjeviker.
Nederlaget i rysk-japanska kriget 1904–05 uppfattades av ryssarna som en
katastrof. Den inre oppositionen stärktes och efter den blodiga söndagen och
generalstrejken 1905 (som kallats den första ryska revolutionen) tvingades Nikolaus
II
att införa en folkrepresentation. Det kunde ha blivit grundstenen till
demokrati. Men duman
blev ett maktlöst redskap för tsarregimen, som ytterligare försvagades av
motgångarna i första världskriget. Det reaktionära vanstyret och de tunga
krigsbördorna gynnade revolutionära stämningar och krisen utmynnade i en
folklig resning i Petrograd (S:t Petersburg). Trupperna förenade sig med de
revolterande arbetarna och februarirevolutionen
1917 ledde till tsarens abdikation (se ryska revolutionen
). Ett halvår senare tog bolsjevikerna makten i oktoberrevolutionen
; under mellanperioden styrdes Ryssland av en provisorisk regering med den
moderate socialisten Kerenskij som regeringschef. Bolsjevikregimen lät sommaren
1918 avrätta tsarfamiljen, och efter ett treårigt, blodigt inbördeskrig
mellan ’’vita’’ tsartrogna och ’’röda’’ bolsjevikarméer
bildades 1922 Sovjetunionen (SSSR) av ett antal socialistiska sovjetrepubliker
under kommunisternas ledning. Om den sovjetiska perioden, se Sovjetunionen
.
Till dokumentstart
Det demokratiska Ryssland
. Sovjetväldet upplöstes i
december 1991. Ryssland (Ryska federationen), dess utan jämförelse mäktigaste
delrepublik, intog Sovjetunionens plats i internationella organ, bl.a. FN, och
den internationella avspänningen fortsatte. Gorbatjov
bidrog (om än indirekt) med sitt reformarbete till att Ryssland sommaren
1991 fick sin första folkvalda president, Boris Jeltsin
. Som Moskvas egensinnige partichef hade han tidigare avpolletterats av
Gorbatjov. Gammelkommunisternas och andra reformfienders försök att störta
Gorbatjov (augustikuppen i Moskva 1991) hejdades av ett massivt folkligt
motstånd, och Jeltsin iklädde sig snabbt ledarrollen. Som den nye starke
mannen i unionen inledde han avvecklingen av det kommunistiska systemet. Allt
fler delstater trädde ut ur Sovjetunionen; Jeltsin tog initiativet till ett
lösare samarbete mellan de forna sovjetrepublikerna i OSS
(Oberoende staters samvälde) som fick tolv medlemmar (de tre baltiska
staterna, i vilka den folkliga frigörelsekampen bekämpats hårdhänt under
Gorbatjov, ställde sig utanför).
Den ryska politiken blev ryckig och oförutsägbar under Jeltsin, som
isolerade sig långa perioder på grund av tilltagande ohälsa (alkoholbesvär
och hjärtsjukdom). Huvudfrågor blev den nya ekonomiska politiken och strävan
att hålla samman den ryska federationen. De demokratiska krafterna var i
början mycket splittrade och det fanns bara ett fåtal stabila politiska
partibildningar. Duman, dominerad av reformfientliga gammelkommunister och
nationalister, riktade våldsam kritik mot de marknadsekonomiska reformerna.
1992 måste reformtakten dämpas av sociala skäl. Premiärminister Gajdar
byttes ut mot Tjernomyrdin
, en medelvägens man. I maktkampen med de konservativa lät Jeltsin 1993
upplösa duman (i strid med författningen), vilket utlöste hårda strider runt
parlamentet (Vita huset). I de val till duman som följde gick kommunisterna
(under Ziuganov
) och ultranationalisterna (under Zjirinovskij
) kraftigt fram, medan reformpartierna hade svårt att vinna gehör. I en ny
författning 1993 utformades en utomordentligt stark presidentmakt. Den var
skräddarsydd för Jeltsin som, trots sin sjuklighet, vann valet 1996 i hård
konkurrens med kommunistledaren.
Det brutala och blodiga kriget i utbrytarrepubliken Tjetjenien blev ett
militärt och politiskt misslyckande som stärkte de antiryska känslorna i
landets etniska minoritetsområden. Demilitariseringen av det forna sovjetiska
maktområdet och motgångarna i Tjetjenien väckte stark bitterhet hos
militären, som varit en extremt privilegierad klass i sovjetsamhället.
Jeltsins fredsutspel i Tjetjenien inför presidentvalet sommaren 1996 hotades
snart av nya strider. Ett fredsavtal åstadkoms dock av f.d. generalen Alexander
Lebed
, sekreterare i nationella säkerhetsrådet och framgångsrik
presidentkandidat, som i valets andra omgång bidrog till Jeltsins seger. Lebed
föll dock i onåd och avsattes. Jeltsins hjärtoperation hösten 1996 och
allmänna klenhet innebar att Ryssland i praktiken saknade en politisk ledare.
Det löpande arbetet sköttes då av premiärminister Tjernomyrdin och
stabschefen Anatolij Tjubajs
. Jeltsin avsatte Tjernomyrdin 1998 och ersatte honom med Sergej
Kirijenko
på premiärministerposten.
1996 vann Ryssland inträde i Europarådet. Utrikespolitiskt närmade sig
landet Nato genom att delta i Partnerskap för fred och i Natos fredsstyrka i
Bosnien. Men Ryssland erbjöds inte regelrätt Nato-medlemskap och kritiserade
skarpt en utvidgning av Nato i sin forna maktsfär i Östeuropa. Förhållandet
till Baltikum var fortsatt ansträngt, både på grund av frågan om den ryska
befolkningens ställning i dessa stater och på grund av deras strävan att
bygga upp ett självständigt försvar. De forna sovjetrepublikerna ansågs
alltjämt tillhöra det ryska intresseområdet, och Kazakstan och Kirgisistan
närmade sig åter Ryssland genom ett avtal om ekonomiskt samarbete. Till detta
anslöt sig Vitryssland, vars omstridde president Lukasjenko arbetade för ett
samgående med Ryssland. Ukraina råkade i konflikt med Moskva om
Svartahavsflottan på Krim. Relationerna normaliserades dock och 1998
undertecknades ett vänskapsavtal mellan de båda länderna.
På 1990-talet har Ryssland och USA kunnat enas om betydande nedrustning när
det gäller kärnvapen (se START
) och begränsning av de konventionella styrkorna i Europa (CFE-avtalet
). 1996 anslöt Ryssland sig till provstoppsavtalet för kärnvapen. Se
även Ryssland
på internet.
|
